Jag bara grinar & gråter

Höst 2017, Psykisk ohläsa

Precis som rubriken lyder, jag bara grinar och gråter. Det är en sån dag idag.

För er som läser det här och kanske är inne på min blogg för första gången så snälla, ha överseende, det här är en blogg om psykisk ohälsa.


Jag vaknade precis som vilken dag som helst, gick upp och jag hann knappt säga godmorgon till E, sambon, innan jag bryter ihop. Han var ett stort frågetecken bara, jag fattade inte heller något. Jag grinade och grät, det gick inte att sluta. Jag hade precis lugnat mig och då ringer mamma och berättar att hon skulle komma och hälsa på oss idag. Ni kan ju gissa på hur känslig jag blev när jag pratade med min mamma i telefon haha, jaa jag bröt ihop IGEN.


Grinande och gråtande så försökte jag plocka undan här hemma innan mamma skulle komma, men allting gick i slowmotion. PÅ RIKTIGT. Det tog mig en minut att röra mig genom rummen, så seg. Tillslut kom mamma och jag kände mig fortfarande väldigt borta, men mysigt att hon kom <3


Sen åkte sambon åkte iväg för att kolla på fotboll och det vart en lättnad för mig, jag kände att jag behövde vara själv. Inte ha någon här hemma som ''tyckte synd om mig''. Förut hade jag såhär väldigt ofta men inte mått såhär dåligt på väldigt länge. Jag mår illa, kroppen orkar inte med mig, trött, slö, ledsen, ja alltihopa. Allt jag hoppas är att det är över tills imorgon så sliper jag må dåligt på jobbet. Det orkar jag inte. Jag HATAR när någon tycker synd om mig, Jag kan själv, jag klarar mig själv.

(Blommor mamma kom med idag)

För alltid er, Emmy Andersson

Gillar

Kommentarer

  • Instagram
  • Nouw
  • Snapchat
  • Twitter