Att må dåligt och att ha psykisk ohälsa har under de senaste åren vart ett ämne som fler och fler har vågat öppna upp sig om. Inklusive mig själv, varför ska man dölja hur man mår? Man får inte en sämre ställning i rangen för det, eller det borde inte vara så. Jag har större delen av mitt liv mått dåligt psykiskt, redan sedan tidiga tonåren. Jag vet hur det är och lider med de unga personerna som fortfarande söker efter sig själva. De som försöker komma på hur man ska vara, vill vara och vem man är och vill framstå som. Emmy, 25, letar fortfarande efter vem hon är, men börjar komma närmare ett svar. Det är inte lätt.

Den senaste tiden har jag börjat ifrågasätta vissa saker i mitt liv, varför jag höll så hårt i vissa vänner, varför jag har tagit vissa beslut i livet och varför jag har kvar en del personer som egentligen inte får mig att må bra. Är det bara för att det ’’ska’’ vara och har alltid vart så?

Som jag skrev tidigare så har jag under många års tid mått dåligt, detta har vart i form av ångest, oro, depressioner och ätstörningar. Ätstörningarna är inte bulimi eller anorexia, att ha en ätstörning kan vara mycket annat. När jag mår dåligt så slutar jag äta, inte för att jag vill bli smalare, utan för att jag inte har någon lust. Jag ser ingen mening med det just då.

För mig kommer allt ovan i perioder. Just nu är jag i en sådan period och det som hjälper mig i ångesten är att skriva och det har alltid hjälpt. Det är enklare att skriva ner mina tankar i ord och det är ju faktiskt varför jag har den här bloggen, jag startade den för många år sedan mitt i en depression och den hjälpte mig ur det. Grejen är att jag bryr mig inte om hur många som läser det, så länge jag får skriva av mig och trycka på ’’publicera’’ så släpper ångesten för mig. Idag har jag mycket ångest och oro. Oro inför framtiden, jobbet och framför allt mig själv, hur ska jag ta mig ur detta? Ätstörningen är under kontroll, jag äter det jag behöver under dagen för att orka men sen sitter jag med min familj och äter middag, varje kväll.

Att ta sig ur en sådan här jävla period är tufft, man behöver vara modig, ärlig och sårbar. Jag har tagit beslutet om att jag ska ge psykologer en ny chans. Jag har bara gått till psykologer och kuratorer för att någon har sagt åt mig att göra det. Idag tog jag mig i kragen och vill göra det beslutet för mig själv. Jag tror att anledningen är för att nu har jag en familj, en dotter och en sambo som älskar mig villkorslöst. Jag har ingenting att bevisa för dem. Jag vill vara en förebild för min dotter även om hon inte förstår det idag, pga hennes ålder, men i framtiden så vill jag vara stolt över att säga att jag vet vem jag är, jag kunde ta ett beslut som skulle få mig att må bättre, för min egen skull och för hennes.

Men min första tanke var såklart; Vågar jag berätta det här för någon? Emil? Mina vänner? Men då slog det mig, jag har alltid vart öppen med alla om allt, till och med mitt missfall. Hur kan jag ens tänka tanken att det skulle vara pinsamt att prata med någon när det bara skulle få mig till en bättre människa? Jag tycker att vi ska hylla personer som går och pratar med någon, det ska inte vara en jobbig grej. Det är för din skull som du går dit och inte för någon annans. Vi lever i 2021 och det ska inte vara tabu att berätta om ens mående. Folk ska inte tycka eller tänka annorlunda om dig pga det, alla behöver prata med någon. Det kan vara en mamma, en kompis eller en legitimerad psykolog som kan ge dig de verktyg du behöver.

Jag tror att alla behöver prata med en psykolog någon gång i sitt liv, ingen lever ett perfekt och sorglöst liv. Även om vi alla skulle önska det. Det kan vara jobbigt att börja prata med en främmande människa om det mest sårbara i ens kropp, då ska det inte vara jobbigt att prata om det med någon du litar på. Imorgon är det jag som bokar en tid hos en psykolog, jag kommer att dela med mig av denna resa ännu en gång. Här, på bloggen.

För alltid er, Emmy Andersson

För alltid er, Emmy Andersson

Hello tisdag!

Idag har det bara vart en bajsdag. Jag tycker att allting som har med den här dagen att göra bara är skit. Luna vaknade miljontals gånger inatt så ingen har fått en ordentlig sömn. Jag behövde väcka henne imorse för att hinna till förskolan och ändå kom vi sent, hon vart väckt på fel sida om vi säger så.

Jobbdagen var ändå helt okej, fick en del gjort och det flöt på bra men ändå så hade jag något som skavde inom mig, vad vet jag inte. Och därför sitter jag här nu, min blogg är min dagbok och det är här jag delar med mig av saker jag egentligen inte ens vet om någon vill höra. Men mitt liv är inte så långt ifrån ditt heller. Vi alla har bra och dåliga dagar. Hur gör ni när ni har dåliga dagar?

Imorgon ska jag jobba och Luna ska till förskolan men eftersom det är stängningsdagar på förskolan i och med kristihimmelsfärd så har vi bestämt att jag och Luna åker ut till stugan med min mamma. Luna har tjatat om sin mormor i en vecka nu så det passade bra. Emil får tid till att bygga garaget som är på gång, jag får jobba lite och Luna får tillbringa tid med sin mormor på sin favoritplats. Vädret ska det inte vara nå fel på heller då värmen har börjat komma in så vi ska verkligen ta vara på detta. Vi kommer hem igen på fredag eftermiddag är tanken. Jag behöver bara få några möten avklarade! Funderar även på att vlogga från stugan, saknar det lite och nu när jag äntligen har investerat i en bra dator så kanske redigeringen kommer kännas lite roligare. Jag älskar ju att skapa så att få smygstarta lite med youtube igen vore nog toppen. Men mitt jobb och hälsan går alltid först så om det inte kommer upp så mycket så bli inte besvikna!

För alltid er, Emmy Andersson